Penicillin uppfanns av den skotske läkaren Alexander Fleming som gjorde sin banbrytande upptäckt i september 1928 när han arbetade vid St Mary’s Hospital i London. Upptäckten skedde av en slump när Fleming observerade att en mögelsvamp, Penicillium notatum, hade kontaminerat en av hans bakterieodlingar och att bakterierna runt möglet hade dött.
Detta ledde till identifieringen av penicillin, ett antibiotikum som skulle komma att rädda miljontals liv världen över.
Flemings slumpmässiga upptäckt
Alexander Fleming hade arbetat med stafylokockbakterier när han återvände från semester och upptäckte att något oväntat hade hänt med hans odlingar. En mögelsvamp hade kontaminerat en av petriskålarna och skapat en zon runt sig där bakterierna inte kunde växa. Fleming insåg genast betydelsen av denna observation och isolerade den aktiva substansen från möglet, som han namngav penicillin efter mögelarten Penicillium.
Fleming publicerade sina resultat i British Journal of Experimental Pathology 1929, men trots att han förstod den potentiella medicinska betydelsen av sin upptäckt, saknade han både de kemiska kunskaperna och de tekniska resurserna för att utveckla penicillinet till ett användbart läkemedel. Hans upptäckt riskerade därför att förbli en laboratorieanmärkning utan praktisk tillämpning.
Utvecklingen vid Oxford University
Det dröjde till 1938 innan penicillinets fulla potential började realiseras. Då påbörjade en forskargrupp vid Oxford University, ledd av den australiske patologen Howard Florey och med den tyske biokemisten Ernst Chain som nyckelperson, ett systematiskt arbete med att utveckla Flemings upptäckt till ett användbart läkemedel.
Florey och Chain utvecklade metoder för att odla mögelsvampen i större skala och för att extrahera och rena penicillinet. De genomförde också omfattande djurförsök för att testa substansens säkerhet och effektivitet. 1941 hade de lyckats producera tillräckligt med renat penicillin för att genomföra de första kliniska prövningarna på människor, vilket visade läkemedlets dramatiska effekt mot bakterieinfektioner.
Penicillin under andra världskriget
Andra världskriget skapade ett akut behov av effektiva behandlingar mot infektioner. Florey reste till USA för att samarbeta med amerikanska läkemedelsföretag för att utveckla storskalig produktion av penicillin. Denna insats blev avgörande för läkemedlets tillgänglighet under kriget.
Penicillin blev snabbt en viktig del av de allierades krigsinsats och räddade tusentals soldaters liv genom att behandla infekterade sår och sjukdomar som tidigare hade varit dödliga. Före penicillinets tillkomst kunde även mindre sårinfektioner leda till amputation eller död, men med det nya antibiotikumet kunde många patienter tillfriskna helt.
Nobelpriset och penicillinets betydelse
År 1945 tilldelades Alexander Fleming, Howard Florey och Ernst Chain gemensamt Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckten och utvecklingen av penicillin. Detta erkännande bekräftade penicillinets revolutionerande betydelse inom medicinen.
Penicillin fungerar genom att hämma bakteriernas förmåga att bygga cellväggar, vilket gör att bakterierna inte kan växa och föröka sig. Det var det första antibiotikumet som blev allmänt tillgängligt och öppnade dörren för utvecklingen av många andra antibiotika. Idag används penicillin och dess derivat fortfarande för att behandla en mängd olika bakterieinfektioner, även om problemet med antibiotikaresistens har ökat under senare år.