Pianot uppfanns av den italienske instrumentmakaren Bartolomeo Cristofori omkring år 1700. Som anställd instrumentreparatör hos Ferdinando de’ Medici, storhertig av Toscana, utvecklade Cristofori det första fungerande pianot genom att kombinera cembalons grundkonstruktion med en ny typ av hammarmekanism. Hans uppfinning revolutionerade musikvärlden genom att skapa ett instrument som kunde spela både svagt (piano) och starkt (forte)..
Cristoforis tidiga arbete
Bartolomeo Cristofori föddes i Padua och var redan en erfaren instrumentmakare när han började experimentera med nya klaverinstrument. Han hade en första prototyp av pianot redan 1698, men det var inte förrän omkring 1709 som han hade förfinat sin uppfinning tillräckligt för att betrakta den som färdig. Cristofori kallade ursprungligen sitt instrument för ”un cimbalo di cipresso di piano e forte” eller ”gravicembalo col piano e forte”, vilket hänvisade till dess förmåga att spela både svagt och starkt.
Till skillnad från cembalon, där strängarna knäpps med en mekanism, utvecklade Cristofori ett system där hammare slog an strängarna och sedan omedelbart föll tillbaka, vilket tillät strängen att fortsätta vibrera. Detta gav musikern möjlighet att kontrollera tonens styrka genom att variera kraften i anslaget mot tangenten.
Pianots spridning i Europa
Trots Cristoforis geniala uppfinning fick pianot inte omedelbart genomslag. En viktig vändpunkt kom 1711 när den italienske författaren Scipione Maffei publicerade en entusiastisk artikel om instrumentet i tidskriften ”Giornale de’ letterati d’Italia”. Artikeln innehöll detaljerade beskrivningar och illustrationer av Cristoforis mekanismer, vilket gjorde det möjligt för andra instrumentmakare att bygga liknande instrument.
Gottfried Silbermann, en framstående tysk orgelbyggare, var bland de första som tog till sig Cristoforis design och började tillverka pianon i Tyskland. Efter inledande svårigheter förbättrade Silbermann instrumentet och presenterade sina pianon för Johann Sebastian Bach, som till slut gav dem sitt godkännande. Silbermann bidrog också med en tidig version av sustainpedalen, som möjliggjorde att toner kunde hållas kvar även efter att tangenterna släppts.
Vidareutveckling av pianot
Under 1700- och 1800-talen fortsatte pianot att utvecklas genom bidrag från många olika instrumentmakare. Engelsmannen John Broadwood expanderade pianots omfång och skapade kraftigare instrument med större resonans. I Wien utvecklade tillverkare som Johann Andreas Stein och Anton Walter en lättare och mer responsiv mekanism, som kom att kallas ”Wienermekanik”.
Sébastien Érard, en fransk pianotillverkare, patenterade 1821 den så kallade dubbla repetitionsmekanismen, som gjorde det möjligt att snabbt upprepa samma ton utan att tangenten behövde återgå till sitt ursprungsläge. Denna innovation var särskilt viktig för virtuosa pianister och bidrog till att forma den romantiska pianolitteraturen.
Pianots betydelse i musikhistorien
Cristoforis uppfinning har haft en enorm påverkan på musikhistorien. Pianot blev snabbt det dominerande instrumentet för både komposition och framförande under 1800-talet. Kompositörer som Mozart, Beethoven, Chopin och Liszt utnyttjade pianots expressiva möjligheter och skapade en omfattande repertoar specifikt för instrumentet.
Från Cristoforis första modeller till dagens moderna flyglar och digitalpianon har instrumentet genomgått många förändringar, men grundprincipen förblir densamma. Pianot är idag ett av världens mest spelade instrument och finns i otaliga hem, konserthallar och musikskolor. Bartolomeo Cristoforis genialiska uppfinning för över 300 år sedan fortsätter att berika musikvärlden och inspirera nya generationer av musiker.