Kärnvapen uppfanns inte av en enskild person utan var resultatet av ett omfattande samarbete mellan flera forskare, främst inom det amerikanska Manhattanprojektet under andra världskriget. Robert Oppenheimer, som ledde den vetenskapliga delen av projektet, kallas ofta för ”atombombens fader”, men upptäckten av kärnfission av Otto Hahn och Fritz Strassmann 1938 lade den vetenskapliga grunden för utvecklingen av dessa vapen.
Kärnfissionens upptäckt
Den vetenskapliga grunden för kärnvapen lades i december 1938 när de tyska kemisterna Otto Hahn och Fritz Strassmann upptäckte kärnfission. De observerade att när man bombarderade uran med neutroner splittrades atomkärnorna och frigav enorma mängder energi. Denna upptäckt bekräftades och förklarades teoretiskt av Lise Meitner och Otto Frisch i januari 1939.
Upptäckten av kärnfission spred sig snabbt i den vetenskapliga världen och ledde till insikten att en kedjereaktion kunde vara möjlig, vilket skulle kunna frigöra enorma mängder energi på mycket kort tid. Detta blev startskottet för forskning kring möjligheten att skapa ett kärnvapen.
Manhattanprojektet tar form
I augusti 1939 undertecknade Albert Einstein ett brev till USA:s president Franklin D. Roosevelt, där han varnade för att Nazityskland kunde utveckla atombomber baserade på ny forskning om kärnfission. Detta brev, som faktiskt formulerades av fysikern Leo Szilard, ledde till att USA startade sitt kärnvapenprogram.
Manhattanprojektet inleddes officiellt 1942 under militär ledning av general Leslie Groves. För den vetenskapliga ledningen utsågs fysikern J. Robert Oppenheimer, som samlade många av världens främsta fysiker vid Los Alamos-laboratoriet i New Mexico. Bland de involverade forskarna fanns Enrico Fermi, Hans Bethe, Edward Teller, Richard Feynman och många andra framstående vetenskapsmän.
Robert Oppenheimer och den första atombomben
Robert Oppenheimer, som ofta kallas ”atombombens fader”, spelade en avgörande roll i utvecklingen av den första atombomben. Som vetenskaplig ledare för Manhattanprojektet koordinerade han arbetet med att designa och bygga de första kärnvapnen.
Den 16 juli 1945 genomfördes det första kärnvapenprovet, kallat Trinityprovet, i öknen i New Mexico. Explosionen bekräftade att teknologin fungerade. Oppenheimer citerade senare Bhagavad Gita: ”Nu har jag blivit döden, världarnas förstörare.” Mindre än en månad senare fälldes atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki, vilket ledde till Japans kapitulation och andra världskrigets slut.
Vätebombens utveckling
Efter andra världskriget fortsatte utvecklingen av kärnvapen. Edward Teller, som hade varit en del av Manhattanprojektet, blev en drivande kraft bakom utvecklingen av vätebomben, en ännu kraftfullare typ av kärnvapen baserad på kärnfusion snarare än kärnfission.
Teller, som ofta kallas ”vätebombens fader”, arbetade tillsammans med matematikern Stanislaw Ulam för att lösa de teoretiska problemen med vätebomben. Den första vätebomben testades av USA 1952 i ett prov kallat Ivy Mike. Sovjetunionen följde efter med sitt eget vätebombstest 1953, vilket inledde en kapprustning mellan supermakterna.
Kärnvapnens arv
Uppfinningen av kärnvapen har haft en djupgående inverkan på internationell politik och säkerhet. Kärnvapenarsenaler har blivit en central del av flera länders militära strategi, samtidigt som insikten om dessa vapens förödande kraft har lett till internationella ansträngningar för nedrustning och icke-spridning.
Forskarna som var involverade i utvecklingen av kärnvapen hade olika reaktioner på sitt arbete. Många, inklusive Oppenheimer, blev senare förespråkare för kärnvapenkontroll. Oppenheimer själv hamnade i onåd under McCarthy-eran delvis på grund av sina tvivel kring vätebombsutvecklingen.
Sammanfattningsvis var uppfinningen av kärnvapen resultatet av ett omfattande vetenskapligt samarbete där många forskare bidrog, men Robert Oppenheimer och Edward Teller står ut som centrala figurer i utvecklingen av atombomben respektive vätebomben.